| Меж гор, лежащих полукругом, Пойдем туда, где ручеек Виясь бежит зеленым лугом К реке сквозь липовый лесок. Там соловей, весны любовник, Всю ночь поет; цветет шиповник, И слышен говор ключевой, — Там виден камень гробовой В тени двух сосен устарелых. Пришельцу надпись говорит: «Владимир Ленской здесь лежит, Погибший рано смертью смелых, В такой-то год, таких-то лет. Покойся, юноша-поэт!» |
Halvt omgärdad av berg vi finner den bäck som vi beger oss till som genom lindängsgrönskan rinner och slingrande mot floden vill. Var vår hörs näktergal om natten och törnros gror vid detta vatten som ur sin källa porlar ner – och det är där man graven ser i skuggan av två gamla tallar. För främlingen står skrivet där: ”Vladimir Lenskij vilar här. För tidigt död. Man mod det kallar. Så årens mått av utmätt tid. Finn här, du unga skald, din frid!” |
Det visar sig att jag delar rimmet tid/frid med Johansson.