VII:6

Меж гор, лежащих полукругом,
Пойдем туда, где ручеек
Виясь бежит зеленым лугом
К реке сквозь липовый лесок.
Там соловей, весны любовник,
Всю ночь поет; цветет шиповник,
И слышен говор ключевой, —
Там виден камень гробовой
В тени двух сосен устарелых.
Пришельцу надпись говорит:
«Владимир Ленской здесь лежит,
Погибший рано смертью смелых,
В такой-то год, таких-то лет.
Покойся, юноша-поэт!»
Halvt omgärdad av berg vi finner
den bäck som vi beger oss till
som genom lindängsgrönskan rinner
och slingrande mot floden vill.
Var vår hörs näktergal om natten
och törnros gror vid detta vatten
som ur sin källa porlar ner –
och det är där man graven ser
i skuggan av två gamla tallar.
För främlingen står skrivet där:
”Vladimir Lenskij vilar här.
För tidigt död. Man mod det kallar.
Så årens mått av utmätt tid.
Finn här, du unga skald, din frid!”

Det visar sig att jag delar rimmet tid/frid med Johansson.

Det här inlägget postades i Kapitel VII, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.