| Но вот уж близко. Перед ними Уж белокаменной Москвы, Как жар, крестами золотыми Горят старинные главы. Ах, братцы! как я был доволен, Когда церквей и колоколен Садов, чертогов полукруг Открылся предо мною вдруг! Как часто в горестной разлуке, В моей блуждающей судьбе, Москва, я думал о тебе! Москва… как много в этом звуке Для сердца русского слилось! Как много в нем отозвалось! |
De nalkas. Landsbygden försvinner. Moskva är vitt och byggt i sten. Kupolerna med korsen brinner med gyllne glöd i solens sken. Ack, vänner! Hur jag var gång njuter av klocktorn som i höjden skjuter, av slott och kyrkor framför mig, av trädgårdar som öppnar sig. Så ofta, när jag sorgset vankar långt bort, dit ödet skickat mig, så tänker jag, Moskva, på dig! Moskva… blott ljudet väcker tankar. Där speglas allt; allt finns däri! Det ryska hjärtats symfoni! |
Det visar sig att jag nästan delar rimmet njuter/skjuter med Johansson; han har dock verben i infinitiv. Johansson och Jensen delar för övrigt rimmet stig/dig (på raderna tio och elva) med varandra, men det är ett rim som inte fungerar med alla uttal.