|
Вот, окружен своей дубравой, Петровский замок. Мрачно он Недавнею гордится славой. Напрасно ждал Наполеон, Последним счастьем упоенный, Москвы коленопреклоненной С ключами старого Кремля: Нет, не пошла Москва моя К нему с повинной головою. Не праздник, не приемный дар, Она готовила пожар Нетерпеливому герою. Отселе, в думу погружен, Глядел на грозный пламень он. |
Petrovskijslottet står i lunden, bland ekar där det dystert bär på minnet utav hjältestunden: Napoleon fick vänta här förgäves på att triumfera; när skulle vi kapitulera? När skulle han Kremls nycklar få och vårt Moskva på knäna stå? Moskva dock ej sitt huvud sänkte, gav ingen fest och ingen gäld, hon blott och bart en anlagd eld den otålige hjälten skänkte. Med pannan lagd i djupa veck såg han just här på brandens skräck. |
Napoleon hade dock redan varit framme i Kreml när han under några dagar i Petrovskijslottet väntade på att kunna återvända dit efter branden.