|
Питая горьки размышленья, Среди печальной их семьи, Онегин взором сожаленья Глядит на дымные струи И мыслит, грустью отуманен: Зачем я пулей в грудь не ранен? Зачем не хилый я старик, Как этот бедный откупщик? Зачем, как тульский заседатель, Я не лежу в параличе? Зачем не чувствую в плече Хоть ревматизма? — ах, создатель! Я молод, жизнь во мне крепка; Чего мне ждать? тоска, тоска!.. |
Åt detta arma släkte skänker Onegin lite sympati; han sitter sorgsen där och tänker, ser vattenångan dra förbi och undrar i sitt svårmod sluten: Säg varför är jag inte skjuten? Säg varför har jag ej besvär och ont som statargubben där? Säg varför mår jag inte värre? Som Tula-nämndemannen där, förlamad, men min axel här är inte ens reumatisk – Herre! Än är min livskraft intensiv; vad väntar mig? Ett trist, trist liv! |
Зачем-anaforen medför en extra utmaning för översättaren här. Jag är nöjd med att åtminstone spegla tre av fyra.
Härmed framträder också skälen för ordvalet i den fragmentariska strof 10.