|
Я помню море пред грозою: Как я завидовал волнам, Бегущим бурной чередою С любовью лечь к ее ногам! Как я желал тогда с волнами Коснуться милых ног устами! Нет, никогда средь пылких дней Кипящей младости моей Я не желал с таким мученьем Лобзать уста младых Армид, Иль розы пламенных ланит, Иль перси, полные томленьем; Нет, никогда порыв страстей Так не терзал души моей! |
Jag minns en åskstorms höga sjöar: Med avund såg jag varje våg som först i stormens rusning köar se’n inför hennes fötter låg! Då ville jag likt vågen leka, med munnen kära fötter smeka! Knappt ens i ungdomsdagars glöd, när kättjan ständigt i mig sjöd, jag önskade med sådan plåga att kyssa varje rosig kind, och var Armidas mun så trind, och bröst som fylls av längtans låga: Nej, ben är den akilleshäl vars åsyn river i min själ! |
Armida, prinsessa av Damaskus, är titelrollen i Rossini-operan med samma namn.