I:33

Я помню море пред грозою:
Как я завидовал волнам,
Бегущим бурной чередою
С любовью лечь к ее ногам!
Как я желал тогда с волнами
Коснуться милых ног устами!
Нет, никогда средь пылких дней
Кипящей младости моей
Я не желал с таким мученьем
Лобзать уста младых Армид,
Иль розы пламенных ланит,
Иль перси, полные томленьем;
Нет, никогда порыв страстей
Так не терзал души моей!
Jag minns en åskstorms höga sjöar:
Med avund såg jag varje våg
som först i stormens rusning köar
se’n inför hennes fötter låg!
Då ville jag likt vågen leka,
med munnen kära fötter smeka!
Knappt ens i ungdomsdagars glöd,
när kättjan ständigt i mig sjöd,
jag önskade med sådan plåga
att kyssa varje rosig kind,
och var Armidas mun så trind,
och bröst som fylls av längtans låga:
Nej, ben är den akilleshäl
vars åsyn river i min själ!

Armida, prinsessa av Damaskus, är titelrollen i Rossini-operan med samma namn.

Det här inlägget postades i Kapitel I, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *