I:34

Мне памятно другое время!
В заветных иногда мечтах
Держу я счастливое стремя…
И ножку чувствую в руках;
Опять кипит воображенье,
Опять ее прикосновенье
Зажгло в увядшем сердце кровь,
Опять тоска, опять любовь!..
Но полно прославлять надменных
Болтливой лирою своей;
Они не стоят ни страстей,
Ни песен, ими вдохновенных:
Слова и взор волшебниц сих
Обманчивы… как ножки их.
En annan gång jag aldrig glömmer!
Till stigbygel min hand jag vrängt
och se’n – så blir det när man drömmer –
en fot mig njutning snart nog skänkt.
På nytt min fantasi snart spelar,
på nytt ben handen min då kelar
och tänder hjärtats blod som flytt
på nytt med kärlek – sorg på nytt!..
Men nog med pris jag levererar,
min lyra borde ta reson;
de är ej värda min passion,
ej sångerna de inspirerar:
Ty trolska blickar, fagert tal
bedrar dig… kvinnans fot är hal.

Pusjkin rimmar på första och tredje raden orden ”время” (tid) och ”стремя” (stigbygel). Rimmet är inte precis någon överraskning för den som tragglat med rysk grammatik. Dessa neutrala substantiv delar ett speciellt böjningsmönster, och den flitige studenten kan lätt räkna upp fler tänkbara rim ur samma kategori: ”бремя” (börda), ”темя” (hjässa), ”семя” (frö) och ”племя” (folkstam).

Raderna fem till åtta har – utöver den vanliga strukturen – den egenheten att ordet ”опять” (på nytt, ånyo) upprepas fyra gånger. Bland översättningarna är det inte självklart att detta bevaras. Falen, Hofstadter och Johnston gör det (samtliga medelst fyra ”once more”) medan till exempel Markowicz bara har tre ”de nouveau”. Jag är nöjd med att sälla mig till kvartettskaran med mina fyra ”på nytt”.

Värt att notera är också att Jensen och jag har valt samma rim (”tal” – ”hal”) på de två avslutande raderna:

att falskhet bor i blick och tal
som foten smidig är och hal.

Det här inlägget postades i Kapitel I, Strofer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *