I:46

Кто жил и мыслил, тот не может
В душе не презирать людей;
Кто чувствовал, того тревожит
Призрак невозвратимых дней:
Тому уж нет очарований,
Того змия воспоминаний,
Того раскаянье грызет.
Все это часто придает
Большую прелесть разговору.
Сперва Онегина язык
Меня смущал; но я привык
К его язвительному спору,
И к шутке, с желчью пополам,
И злости мрачных эпиграмм.
Envar som tänker må försaka
föraktfullt nästans sinnesfrid,
envar som känner måste skaka
inför en gast från svunnen tid,
envar som inte har charmerats,
av minnets ormar dock blamerats,
han drabbas utav ångerns bett.
Allt detta, har jag ofta sett,
för charm in i konversationer.
Onegins språk först störde mig
men det gick bra att vänja sig
vid syrligt bitska diskussioner,
vid skämt där gallan skymtar fram,
vid elakt mörka epigram.
Det här inlägget postades i Kapitel I, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *