I:49

Адриатические волны,
О Брента! нет, увижу вас
И, вдохновенья снова полный,
Услышу ваш волшебный глас!
Он свят для внуков Аполлона;
По гордой лире Альбиона
Он мне знаком, он мне родной.
Ночей Италии златой
Я негой наслажусь на воле,
С венецианкою младой,
То говорливой, то немой,
Плывя в таинственной гондоле;
С ней обретут уста мои
Язык Петрарки и любви.
Ack, Adriaterhavets vågor,
ack Brenta! När jag på er ser,
då tänds inspirationens lågor,
vox maris sig förtrollad ter!
För var Apollonättling dyra
och kända via Byrons lyra
blev havets röster så min skatt.
Aurelisk apenninernatt
är något jag i frihet njuter:
venetianskan juvenil
förstummar mig med Amors pil,
gondolen genom vattnet skjuter;
Petrarcas språk och hjärtats brand
dock löser snart min tungas band.

Den som är bekant med rysk ordbildning kan notera att det i denna strof finns inte mindre än tre kyrkslavismer: ”глас” (röst), ”златой” (gyllene) och ”младой” (ung). Dessa ord skiljer sig från sina vardagliga ryska motsvarigheter genom att de sistnämnda med en extra vokal uppvisar så kallad pleofoni (fulljud) – ”голос”, ”золотой” och ”молодой”. Semantiskt har de kyrkslaviska varianterna en mer abstrakt, religiös eller högstämt poetisk mening. Jag har i denna strof valt att översätta kyrkslaviskan med latin: i tur och ordning ”vox maris”, ”aurelisk” (av aurum, skälet till att guld förkortas Au) och ”juvenil”. För detta talar latinets historiska ställning som liturgiskt språk och dess karaktär av abstraktion och vetenskaplighet. Mot talar emellertid språkhistoriska skäl: ryskan och kyrkslaviskan är bägge slaviska språk, medan svenskan är ett germanskt språk som är mindre nära släkt med latinet. Latinismerna i svenskan ger ett mer iögonfallande och udda intryck än kyrkslavismerna i ryskan. Utslagsgivande blev till slut själva strofens italienskt orienterade innehåll, som ger latinismerna ytterligare en dimension och i mitt tycke rättfärdigar dem.

Originalets ”лире Альбиона” har jag översatt inte ordagrant som ”Albions lyra”, utan mer rakt på sak som ”Byrons lyra”. Byrons diktning är nämligen vad Pusjkin åsyftar med referensen till Albion, det tidigast kända namnet på Storbritannien.

Brenta är en stad i norra Italien. Vox maris (havets röst) visade sig (n.b. efter det att jag tragglat en stund med min latinska grammatika!) även vara en komposition. Den store skalden Petrarca skrev på såväl latin som italienska.

Det här inlägget postades i Kapitel I, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *