II:20

Ах, он любил, как в наши лета
Уже не любят; как одна
Безумная душа поэта
Еще любить осуждена:
Всегда, везде одно мечтанье,
Одно привычное желанье,
Одна привычная печаль.
Ни охлаждающая даль,
Ни долгие лета разлуки,
Ни музам данные часы,
Ни чужеземные красы,
Ни шум веселий, ни науки
Души не изменили в нем,
Согретой девственным огнем.
Han älskade på just det sättet
som nu är mest ett minne blott,
men ack, en diktarsjäl från vettet
kan få så’n kärlek på sin lott:
Blott överallt och alltid drömma,
blott för en enda önskan ömma,
blott en sorts sorg, vad än som sker.
Ej avstånd som kan kyla ner,
ej åtskildhetens långa vårar,
ej timmarna som musan får,
ej utländskornas vackra lår,
ej bildningen som pannan fårar,
ej festens larm hans själ kan nå,
dess lågas jungfruglöd rå på.

Jag är ganska nöjd med att ha lyckats spegla Pusjkins fyra ”одна/одно” med fyra ”blott” och hans sex ”ни” med sex ”ej”.

Utländskornas skönhet är inte lokaliserad till någon speciell kroppsdel i originalet. Jag har tagit mig friheten att på känt manér placera den hos låren, medan Arndt med ”No alien beaty’s perfumed arm” har tillåtit sig en lite annorlunda utsvävning.

Det här inlägget postades i Kapitel II, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *