II:21

Чуть отрок, Ольгою плененный,
Сердечных мук еще не знав,
Он был свидетель умиленный
Ее младенческих забав;
В тени хранительной дубравы
Он разделял ее забавы,
И детям прочили венцы
Друзья-соседы, их отцы.
В глуши, под сению смиренной,
Невинной прелести полна,
В глазах родителей, она
Цвела, как ландыш потаенный,
Незнаемый в траве глухой
Ни мотыльками, ни пчелой.
I Olga blev han kär som unge,
ännu av hjärtesorg ej rörd.
Hon lekte, barnet, i sin dunge,
han såg och blev snart märkligt rörd.
I skydd av skuggan utav ekar
han delade så hennes lekar
och fädren deras, grannar två,
smed bröllopsplaner redan då.
Att ingen skulle henne gilja,
hon uppfylld av en charm så ren
– föräldraparets ögonsten –
fick blomstra dolt som dalens lilja,
i hägnet utav gräsets snår
dit bin och fjärilar knappt når.

”Dalens lilja” är den ordagranna betydelsen av latinets ”Lilium convallium”, vilket blivit svenskans ”liljekonvalj”. Detta fyrstaviga ord passar dock dåligt in i jambisk tetrameter. Standardlösningen är annars att skriva blott ”konvalj” som Johansson, Rytter (”konvall”) och Rosenberg (”Konval”).

Det här inlägget postades i Kapitel II, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *