II:28

Она любила на балконе
Предупреждать зари восход,
Когда на бледном небосклоне
Звезд исчезает хоровод,
И тихо край земли светлеет,
И, вестник утра, ветер веет,
И всходит постепенно день.
Зимой, когда ночная тень
Полмиром доле обладает,
И доле в праздной тишине,
При отуманенной луне,
Восток ленивый почивает,
В привычный час пробуждена
Вставала при свечах она.
Hon älskade att på balkongen
se himlen rodna, dagen gry:
ett förebud om soluppgången,
då bleka stjärnor måste fly.
Och tyst blir utmarksfälten ljusa
och morgonvindens bud hörs susa
och dagen stiger tum för tum.
Men vintertid, när natten stum
i skugga halva världen höljer
och österlandets lata män
helt sysslolösa sover än,
när dimridåer månen döljer…
då vaknar hon på invand tid,
står upp med tända ljus bredvid.

Vinden är ”вестник утра” – morgonens budbärare, eller mer arkaiskt dess härold. Engelskans ”herald” lever starkare i det moderna språket; så ger det välrenommerade förlagshuset Springer ut den ryska vetenskapsakademiens tidskrift ”Вестник Российской академии наук” i översättning som ”Herald of the Russian Academy of Sciences”.

Det här inlägget postades i Kapitel II, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *