II:27

Но куклы даже в эти годы
Татьяна в руки не брала;
Про вести города, про моды
Беседы с нею не вела.
И были детские проказы
Ей чужды; страшные рассказы
Зимою в темноте ночей
Пленяли больше сердце ей.
Когда же няня собирала
Для Ольги на широкий луг
Всех маленьких ее подруг,
Она в горелки не играла,
Ей скучен был и звонкий смех,
И шум их ветреных утех.
Men inte ens i unga åldrar
var dockor Tanjas favorit:
av stadens skvaller, modets foldrar
fick dockan inte minsta bit.
Åt så’na hyss som barn vill göra
hon fnös, men ville gärna höra
på sagor en mörk vinternatt
när skräcken får i hjärtat fatt.
När Olga sköterskan bevekte
”tag med oss bort till ängens slut
att leka sista paret ut”
så var hon aldrig med och lekte,
hon stod helt enkelt inte ut
med skratt och tanklöst glädjetjut.

Här tillåter jag mig att för första gången använda den korta smeknamnsformen Tanja istället för det fullständiga namnet Tatjana. I det ryska originalet sker detta första gången i kapitel III.

Denna strof bjuder på den nyttiga glosan ”горелки” – leken sista paret ut.

Det här inlägget postades i Kapitel II, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *