|
И там же надписью печальной Отца и матери, в слезах, Почтил он прах патриархальный… Увы! на жизненных браздах Мгновенной жатвой поколенья, По тайной воле провиденья, Восходят, зреют и падут; Другие им вослед идут… Так наше ветреное племя Растет, волнуется, кипит И к гробу прадедов теснит. Придет, придет и наше время, И наши внуки в добрый час Из мира вытеснят и нас! |
Sin far och mor han ville hylla, han skrev en vers, till tårar rörd, ty patriarkerna blir mylla… Ack ve! Allt liv går snart till skörd! Vår levnad styrs med dolda tömmar utav Försynen som ej ömmar, ty släkten uppstår, mognar, dör och följs av andra i ett kör… Folk genom livet sorglöst skrider: vi växer, virvlar, kokar upp och gräver grav åt fädrens grupp. Men också vår tid, vår tid lider: Tids nog trängs vi ur världen ut av barnbarnen som ej vet hut! |
Rimmet племя – время är inte oväntat: se kommentaren till I:34.
Inte alla översättningar speglar Pusjkins upprepade ”придет” på rad tolv, men liksom jag har Arndt med ett omkväde: ”Our own bell, friends, is tolling, tolling”.