II:37

Своим пенатам возвращенный,
Владимир Ленский посетил
Соседа памятник смиренный,
И вздох он пеплу посвятил;
И долго сердцу грустно было.
«Poor Yorick! – молвил он уныло, –
Он на руках меня держал.
Как часто в детстве я играл
Его Очаковской медалью!
Он Ольгу прочил за меня,
Он говорил: дождусь ли дня?..»
И, полный искренней печалыо,
Владимир тут же начертал
Ему надгробный мадригал.
Vladimir Lenskij, kommen åter,
till hemmet, till penaters härd,
till grannens lund – den där man gråter –
begav sig, signade hans färd;
och länge fyllde sorg hans hjärta.
Poor Yorick! – mälde han med svärta –
hur ofta låg jag i hans hand
och lekte med medaljens band,
den som han vid Otjakov vunnit!
Nog såg han mig som Olgas man,
men undrade väl om han hann?..”
När sorgens musa så han funnit
så skrev Vladimir där och då
en madrigal vid graven grå.

Penater är romerska skyddsgudar för hus och härd, för eftervärlden möjligen något i skuggan av Vesta.

Den stackars Yorick är narren vars kranium utlöser Hamlets berömda monolog.

Stormningen av Otjakov under det rysk-turkiska kriget leddes av så berömda fältherrar som Potjomkin och Suvorov. Minnesmedaljen från segern 1788 går naturligtvis att hitta avbildad (bläddra längst ner). På framsidan finns Katarinas II monogram, komplett med kejserlig krona samt lager- och palmblad. På baksidan står texten ”För visad tapperhet då Otjakov togs den 6 december 1788” (enligt juliansk kalender, förstås!).

Madrigalen är inte bara musik, utan även ett versmått som användes av bland andra Petrarca.

Det här inlägget postades i Kapitel II, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *