V:19

И страшно ей; и торопливо
Татьяна силится бежать:
Нельзя никак; нетерпеливо
Метаясь, хочет закричать:
Не может; дверь толкнул Евгений:
И взорам адских привидений
Явилась дева; ярый смех
Раздался дико; очи всех,
Копыта, хоботы кривые,
Хвосты хохлатые, клыки,
Усы, кровавы языки,
Рога и пальцы костяные,
Всё указует на нее,
И все кричат: мое! мое!
Hon grips av skräck, nu vill hon hasta
och springa bort, men står helt still:
Tatjana kan sig bara kasta
än hit, än dit; vill skrika till,
men ack; Jevgenij dörren gläntar,
därbakom skarpa blickar väntar
och en helvetisk skrattkonsert
som genom hennes benmärg skär
när ögon, hovar, vassa tänder,
horn, näsor som mot snablar bytts
och svansar som med tofsar prytts,
mustascher, tungor, rangelhänder
nu alla henne pekar ut
och ”Min! Min! Min!” är deras tjut.
Det här inlägget postades i Kapitel V, Strofer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *