Татьяна то вздохнет, то охнет; Письмо дрожит в ее руке; Облатка розовая сохнет На воспаленном языке. К плечу головушкой склонилась. Сорочка легкая спустилась С ее прелестного плеча… Но вот уж лунного луча Сиянье гаснет. Там долина Сквозь пар яснеет. Там поток Засеребрился; там рожок Пастуший будит селянина. Вот утро: встали все давно, Моей Татьяне всё равно. |
Tatjana trånar, suckar, gråter, i handen dunkar brevets hets och hennes munlack torkar åter på tungans feberheta spets. Mot axeln huvudet sig böjer så särken glider ner och röjer ett utsökt format skulderblad… Men månen redan går åstad och slocknar. Se hur morgondimman från dalen lättar. Se hur ån försilvrats. Hör ett vallhorns dån för byn förkunna väckningstimman. Envar står upp när dagen gryr, men min Tatjana knappt sig bryr. |
Ryskans облатка förvirrade mig först. Inte tar hon väl nattvarden? Det visar sig dock att även svenskan i början av 1800-talet använde sig av ordet oblatsigill eller munlack för små klisterkuddar att försluta brev med. De vättes med saliv och placerades mellan de papper som skulle klistras ihop. Tvekade man för länge så torkade de uppenbarligen igen.
Böjer/röjer och dimman/timman är naturliga rim på svenska som det visar sig att jag delar med Johansson.