III:32

Татьяна то вздохнет, то охнет;
Письмо дрожит в ее руке;
Облатка розовая сохнет
На воспаленном языке.
К плечу головушкой склонилась.
Сорочка легкая спустилась
С ее прелестного плеча…
Но вот уж лунного луча
Сиянье гаснет. Там долина
Сквозь пар яснеет. Там поток
Засеребрился; там рожок
Пастуший будит селянина.
Вот утро: встали все давно,
Моей Татьяне всё равно.
Tatjana trånar, suckar, gråter,
i handen dunkar brevets hets
och hennes munlack torkar åter
på tungans feberheta spets.
Mot axeln huvudet sig böjer
så särken glider ner och röjer
ett utsökt format skulderblad…
Men månen redan går åstad
och slocknar. Se hur morgondimman
från dalen lättar. Se hur ån
försilvrats. Hör ett vallhorns dån
för byn förkunna väckningstimman.
Envar står upp när dagen gryr,
men min Tatjana knappt sig bryr.

Ryskans облатка förvirrade mig först. Inte tar hon väl nattvarden? Det visar sig dock att även svenskan i början av 1800-talet använde sig av ordet oblatsigill eller munlack för små klisterkuddar att försluta brev med. De vättes med saliv och placerades mellan de papper som skulle klistras ihop. Tvekade man för länge så torkade de uppenbarligen igen.

Böjer/röjer och dimman/timman är naturliga rim på svenska som det visar sig att jag delar med Johansson.

Förväxla inte vallhorn med valthorn!

Det här inlägget postades i Kapitel III, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.