III:39

Упала… «Здесь он! здесь Евгений!
О боже! что подумал он!»
В ней сердце, полное мучений,
Хранит надежды темный сон;
Она дрожит и жаром пышет,
И ждет: нейдет ли? Но не слышит.
В саду служанки, на грядах,
Сбирали ягоды в кустах
И хором по наказу пели
(Наказ, основанный на том,
Чтоб барской ягоды тайком
Уста лукавые не ели,
И пеньем были заняты:
Затея сельской остроты!).
och sätter sig. ”Vad ska han tänka?
O Gud! Nu är Jevgenij här!”
Men ångesten kan inte dränka
att hjärtat hopp och drömmar bär;
så skälver hon av glöd och iver
och väntar: hörs han när han kliver?
I trädgårdslanden pigor skär
från buskarna en skörd av bär
och enligt påbud sången klingar.
(Ett bud som stävjar rackartyg
som ätandet av bär i smyg,
ty om till sång man munnen tvingar
förhindras ätandet helt visst:
ett utslag utav lantlig list!)

Slutrimmet delar jag med Jensen:

i löndom – detta är förvisst
en mycket sinnrik, landtlig list!)

Jensen använder också uttrycket ”förbjuden frukt” på ett snyggt sätt, även om det medför att det görs visst avkall på bärens identitet.

Det här inlägget postades i Kapitel III, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *