IV:14

”Но я не создан для блаженства;
Ему чужда душа моя;
Напрасны ваши совершенства:
Их вовсе недостоин я.
Поверьте (совесть в том порукой),
Супружество нам будет мукой.
Я, сколько ни любил бы вас,
Привыкнув, разлюблю тотчас;
Начнете плакать: ваши слезы
Не тронут сердца моего,
А будут лишь бесить его.
Судите ж вы, какие розы
Нам заготовит Гименей
И, может быть, на много дней.
Men jag är inte gjord för lycka,
den går på tvärs med min natur;
er dygd blir fåfäng, kan man tycka,
ty jag förtjänar ej så’n tur.
Så hör mitt samvetsgranna budskap:
en plåga bleve snart ert brudskap.
Hur kär jag än må vara nu,
jag tröttnar om ni blir min fru,
och gråter ni lär era tårar
ej sätta hjärtat mitt i svall,
blott väcka raserianfall.
Döm sedan själv om rosor sårar
och drabbar oss som tidens tand
fast de beretts för hymens band.
Det här inlägget postades i Kapitel IV, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *