|
”Мечтам и годам нет возврата; Не обновлю души моей… Я вас люблю любовью брата И, может быть, еще нежней. Послушайте ж меня без гнева: Сменит не раз младая дева Мечтами легкие мечты; Так деревцо свои листы Меняет с каждою весною. Так, видно, небом суждено. Полюбите вы снова: но… Учитесь властвовать собою; Не всякий вас, как я, поймет; К беде неопытность ведет.” |
Man får ej åter år och drömmar; mitt yngre jag går ej att nå… För er jag som en broder ömmar och kanske lite mer ändå. Så hör mig nu förutan vrede: ty unga flickor har ett skede då dröm byts ut mot dröm på rad likt unga träd som fäller blad var vår och skaffar nya färska. Och så, om tecknen rätt jag tytt, ska ni en gång bli kär på nytt… Men lär er att själv behärska; envar förstår er ej likt mig – naivitet kan straffa sig.” |
Så slutar alltså monologen där Jevgenij avvisar Tatjana.