|
Не мадригалы Ленский пишет В альбоме Ольги молодой; Его перо любовью дышет, Не хладно блещет остротой; Что ни заметит, ни услышит Об Ольге, он про то и пишет: И полны истины живой Текут элегии рекой. Так ты, Языков вдохновенный, В порывах сердца своего, Поёшь, Бог ведает, кого, И свод элегий драгоценный Представит некогда тебе Всю повесть о твоей судьбе. |
Men Lenskij madrigal ej skriver när Olgas albumblad fylls på; hans kärlek pennan livskraft giver, ej glans och vitsighetens sjå; allt vad han hör och varsebliver om Olga, det blir vad han skriver: och lifsens sanning flödar så i form av elegiers å. Likt dig, Jazykov, inspirerad utav ditt hjärta, hårt i kläm, du hyllar någon, Gud vet vem, din elegibok, högt värderad, ska en dag för dig göra klart ditt levnadsödes hela art. |
Här glider Pusjkin över i ett polemiskt inlägg om den ryska diktkonsten, vilket även upptar de följande stroferna. I denna debatt, som fördes i litterära kretsar kring sekelskiftet 1800, ställdes romantiska förnyare som likt Lenskij och Pusjkin själv skrev ”elegier” mot traditionalister som istället ville hålla fast vid de äldre ”odena”.
Nikolaj Jazykov (1803-1847) var diktare och vän till Pusjkin.
Som Falen påpekar i en not är rimflätan i den här strofen speciell: de första åtta raderna uppfyller inte bara den vanliga AbAbCCdd-strukturen, utan rentav en AbAbAAbb-struktur. Dessutom återkommer пишет på både första och sjätte raden. Jag är nöjd med att bevara dessa särdrag (vilket inte är fallet i de svenska översättningarna av vare sig Jensen eller Johansson). Rimmet inspirerad/värderad delar jag däremot med Johansson och varsebliver/skriver, i någon mån, med Jensen som har varseblifver/beskrifver.