I:21

Все хлопает. Онегин входит,
Идет меж кресел по ногам,
Двойной лорнет скосясь наводит
На ложи незнакомых дам;
Все ярусы окинул взором,
Всё видел: лицами, убором
Ужасно недоволен он;
С мужчинами со всех сторон
Раскланялся, потом на сцену
В большом рассеянье взглянул,
Отворотился — и зевнул,
И молвил: «Всех пора на смену;
Балеты долго я терпел,
Но и Дидло мне надоел».
Det jublas. Då Onegin siktas,
han går bland säten, trampar tår,
lornjettens dubbla linser riktas
mot loge där nya damer står.
Han granskat har var bänkrads läder,
sett allt av ansikten och kläder,
men ack, han fasligt missnöjd är,
trots att han bugar här och där
åt gentlemän när de passeras.
En tankspridd blick åt scenen far,
en gäspning, se’n en kommentar:
”Ni borde alla omplaceras,
förr fann jag för baletter fog,
nu av Didelot jag har fått nog.”

Charles Louis Didelot, bekant från strof I:18, föddes faktiskt i Stockholm 1767 och var dansare vid Kungliga Operan innan han lämnade Sverige för en internationell karriär i Frankrike, England och Ryssland.

Det här inlägget postades i Kapitel I, Strofer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *