|
Пошли приветы, поздравленья; Татьяна всех благодарит. Когда же дело до Евгенья Дошло, то девы томный вид, Ее смущение, усталость В его душе родили жалость: Он молча поклонился ей, Но как-то взор его очей Был чудно нежен. Оттого ли, Что он и вправду тронут был, Иль он, кокетствуя, шалил, Невольно ль иль из доброй воли, Но взор сей нежность изъявил: Он сердце Тани оживил. |
Hon önskas välgång och det bästa; Tatjana tackar och står i. Men när det blev Jevgenij nästa han leda såg, melankoli och trötthet i hur hon sig förde som honom uti själen rörde: mol tyst han henne gav en nick men något ömt han fick i blick. Förunderligt. Men vem kan skilja på om på riktigt han var vek från om kokett han drev en lek, på ofrivilligt från fri vilja? Men något ömt han fick i blick och nytt liv Tanjas hjärta fick. |
Detta är en vacker strof och jag är nöjd med min översättning. Raderna åtta och tretton är inte identiska i original, men взор … нежен (8/9) genljuder i взор сей нежность (13), så upprepningen finns där.
Det visar sig att jag delar rimmet vek/lek med Johansson och blick/fick med både Jensen och Rosenberg:
Naa, ligegodt, — ved dette Blik
Nyt Liv Tatjanas Hjerte fik.
Den fråga som ställs på raderna nio till tolv är tänkvärd. Vet inte författaren själv vad hans huvudperson tänker? Vi tänker oss normalt att författaren inte bara vet utan allsmäktigt bestämmer: säger Pusjkin att Onegin var vek så är han vek; säger Pusjkin att Onegin drev en lek så driver han en lek. Men Pusjkin säger att han inte vet (mer implicit i original, något mer explicit i min översättning). Så vem kan skilja det ena från det andra? Inte översättaren i alla fall.