|
Буянов, братец мой задорный, К герою нашему подвел Татьяну с Ольгою; проворно Онегин с Ольгою пошел; Ведет ее, скользя небрежно, И наклонясь ей шепчет нежно Какой-то пошлый мадригал, И руку жмет — и запылал В ее лице самолюбивом Румянец ярче. Ленской мой Всё видел: вспыхнул, сам не свой; В негодовании ревнивом Поэт конца мазурки ждет И в котильон ее зовет. |
Kusin Bujanov, oförvägen, för systrarna till hjälten vår; Onegin, långt ifrån förlägen, med Olga raskt i dansen går; hon låter honom vårdslöst föra och viska ömt i hennes öra en dikt av tveksam kvalité, han trycker hennes hand och se – till lags hon rodnar då generat. Allt detta har min Lenskij sett och så förlorat sans och vett; poeten väntar indignerat på kotiljongen – nästa dans; mazurkans slut ska bli hans chans. |
Dansen kotiljong var populär på 1700-talet men utkonkurrerades successivt under 1800-talet av den besläktade kadriljen.
Det visar sig att jag delar rimmet sett/vett med Johansson.