V:44

Буянов, братец мой задорный,
К герою нашему подвел
Татьяну с Ольгою; проворно
Онегин с Ольгою пошел;
Ведет ее, скользя небрежно,
И наклонясь ей шепчет нежно
Какой-то пошлый мадригал,
И руку жмет — и запылал
В ее лице самолюбивом
Румянец ярче. Ленской мой
Всё видел: вспыхнул, сам не свой;
В негодовании ревнивом
Поэт конца мазурки ждет
И в котильон ее зовет.
Kusin Bujanov, oförvägen,
för systrarna till hjälten vår;
Onegin, långt ifrån förlägen,
med Olga raskt i dansen går;
hon låter honom vårdslöst föra
och viska ömt i hennes öra
en dikt av tveksam kvalité,
han trycker hennes hand och se –
till lags hon rodnar då generat.
Allt detta har min Lenskij sett
och så förlorat sans och vett;
poeten väntar indignerat
på kotiljongen – nästa dans;
mazurkans slut ska bli hans chans.

Dansen kotiljong var populär på 1700-talet men utkonkurrerades successivt under 1800-talet av den besläktade kadriljen.

Det visar sig att jag delar rimmet sett/vett med Johansson.

Det här inlägget postades i Kapitel V, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *