V:42

Мазурка раздалась. Бывало,
Когда гремел мазурки гром,
В огромной зале всё дрожало,
Паркет трещал под каблуком,
Тряслися, дребезжали рамы;
Теперь не то: и мы, как дамы,
Скользим по лаковым доскам.
Но в городах, по деревням
Еще мазурка сохранила
Первоначальные красы:
Припрыжки, каблуки, усы
Всё те же: их не изменила
Лихая мода, наш тиран,
Недуг новейших россиян.
Mazurkan har nu börjat ljuda.
Ja förr, så fort mazurkan lät,
en hel stor sal kom snart att sjuda
då klackar slet parketten slät
och fönstren skalv i sina bågar,
men numer vi likt damer vågar
blott glida mjukt på vår parkett.
På landet dock, där har man vett
och har mazurkan så bevarat:
med språng, mustasch och klack en dans
behåller ju sin elegans.
Allt är som förr: man har försvarat
sig väl mot modets tyranni
som dagens ryssar fångats i.
Det här inlägget postades i Kapitel V, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *