VI:4

Вперед, вперед, моя исторья!
Лицо нас новое зовет.
В пяти верстах от Красногорья,
Деревни Ленского, живет
И здравствует еще доныне
В философической пустыне
Зарецкий, некогда буян,
Картежной шайки атаман,
Глава повес, трибун трактирный,
Теперь же добрый и простой
Отец семейства холостой,
Надежный друг, помещик мирный
И даже честный человек:
Так исправляется наш век!
Berättelsen nu framåt tittar,
den på en ny person beror,
som vi vid Krasnogorje hittar,
fem verst från Lenskijs gods han bor
och frodas än i våra dagar,
en man som avskildhet behagar,
Zaretskij, ökänd för att slåss,
var kortspelsgängets chef förstås
samt skojarhövding, kung på krogen,
nu har han lämnat det som var;
är präktig, om än ogift, far,
en fridsam bonde, vänfast, trogen,
att lita på i torrt som vått:
Se där hur seklet vårt gör gott!

Jensen öppnar denna strof med originalets rim: historia (uttalat med tre stavelser) rimmas med Krasnogorja, genitivböjt precis som den ryska meningsbyggnaden kräver. Texttroheten till trots är jag skeptisk till denna lösning och är nöjd med att ha hittat ett alternativ. Möjligen tvekade Jensen också, för i den omarbetade utgåvan från 1918 finns en fotnot som upplyser om att nominativformen är Krasnogorje. Själva rimmet är dock intakt. På norska går det däremot bättre! Rytter rimmar obehindrat historie/Krasnogorje.

Rosenberg (danska) skapar ett minnesvärt rim på raderna sju och åtta genom att skjuta fram avskildheten från rad sex:

Den samme brave Eremit
Var i sin Tid en fæl Bandit,

Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *