VI:3

Его нежданным появленьем,
Мгновенной нежностью очей
И странным с Ольгой поведеньем
До глубины души своей
Она проникнута; не может
Никак понять его; тревожит
Ее ревнивая тоска,
Как будто хладная рука
Ей сердце жмет, как будто бездна
Под ней чернеет и шумит…
”Погибну”, Таня говорит,
”Но гибель от него любезна.
Я не ропщу: зачем роптать?
Не может он мне счастья дать”.
Att han dök upp och vart det ledde,
hans ack så korta ömma blick,
hur han med Olga sig betedde;
allt detta djupt i själen gick
på henne, som dock inte lyckas
förstå och därför snart ska tryckas
ner i ett svartsjukt svårmodsland;
det är som om en kylig hand
om hjärtat griper och ett dunder
slår avgrundsdjupt för örat lock…
”Jag dör”, hörs Tanja säga, ”dock
för honom går jag gärna under.
Jag klagar inte: varför det?
Han kan mig inte lyckan ge.”
Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *