|
Он был не глуп; и мой Евгений, Не уважая сердца в нем, Любил и дух его суждений, И здравый толк о том, о сем. Он с удовольствием, бывало, Видался с ним, и так нимало Поутру не был удивлен, Когда его увидел он. Тот после первого привета, Прервав начатый разговор, Онегину, осклабя взор, Вручил записку от поэта. К окну Онегин подошел И про себя ее прочел. |
Han var ej dum, Jevgenij visste; fast hjärtat hans var ingen skatt tog skarpa tungan hans ej miste i omdömen om ditt och datt. De tyckte om att konversera och hos varandra frekventera så det var inget konstigt med att in på gårdsplanen han skred. Han sa godmorgon, som förväntat, men avbröt strax med flin i blick och så Onegin brevet fick, det som poeten hade präntat. Onegin så till fönstret gick där han det ostört läsa fick. |
Det är inte alltid lätt att skilja personerna åt i den här strofen, eftersom Onegin men inte Zaretskij nämns vid namn och eftersom ”han”, ”hans” etc. (Он… в нем, Он с ним, его увидел он, etc.) skulle kunna syfta på bäggedera. Både Jensen och Johansson har valt att tydliggöra genom att explicit namnge Zaretskij. Jag har efter moget övervägande följt originalet.