VI:19

Весь вечер Ленский был рассеян,
То молчалив, то весел вновь;
Но тот, кто музою взлелеян,
Всегда таков: нахмуря бровь,
Садился он за клавикорды
И брал на них одни аккорды,
То, к Ольге взоры устремив,
Шептал: не правда ль? я счастлив.
Но поздно; время ехать. Сжалось
В нем сердце, полное тоской;
Прощаясь с девой молодой,
Оно как будто разрывалось.
Она глядит ему в лицо.
«Что с вами?» — Так.— И на крыльцо.
Till kvälls sågs Lenskij distraherat
än tystna, än bli glad i syn,
likt alla musan inspirerat:
Med sammandragna ögonbryn
slog han sig ner vid klavikordet,
försökte ta det där ackordet;
mot Olga vände han sin blick,
sa: Var det lyckan som jag fick?
Men det är sent, han ske bege sig.
Han tar av flickan sin adjö
med vemod som om han ska dö
och hjärtat bultar, ska det ge sig?
Så möter hon hans blick till slut:
”Hur är det?” ”Bra.” Så går han ut.

Lenskij och Olga ses för sista gången, med alltför mycket outsagt.

Ett klavikord är ett enklare klaverinstrument.

Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *