| На ветви сосны преклоненной, Бывало, ранний ветерок Над этой урною смиренной Качал таинственный венок. Бывало, в поздние досуги Сюда ходили две подруги. И на могиле при луне, Обнявшись, плакали оне. Но ныне… памятник унылый Забыт. К нему привычный след Заглох. Венка на ветви нет; Один, под ним, седой и хилый Пастух по-прежнему поет И обувь бедную плетет. |
En kvist i tallen kunde svänga om morgonbrisen i den slet. Där brukade en lövkrans hänga som gravprydnad i hemlighet. Två flickor brukade försöka vid arbetsdagens slut besöka den graven för att sörja där tillsammans under månens sfär. Men nu har graven utav alla glömts bort; i gräs den stig som fanns gömts bort och kvisten saknar krans; som förr blott herden hörs där tralla när klen och grå han där tar rast och flätar sina skor av bast. |
Strofen rymmer utöver den vanliga rimflätan ytterligare struktur. För det första anaforen бывало på raderna två och fem som jag har speglat genom att upprepa ordet brukade. För det andra enjambemangen där assonansen забыт/заглох inleder varsin rad. Jag är nöjd med att ha lyckats återge detta genom glömts bort/gömts bort och dessutom ha fångat allitterationen венка/ветви med kvisten/krans.
Det visar sig att jag (nästan) delar rimmet svänga/hänga med Jensen, som har hänger/svänger i 1889 års version och hängdes/svängdes i den omarbetade från 1918. Även rast/bast används av Jensen, som liksom jag därmed refererar tillbaka till VI:41, den strof där basten faktiskt nämns explicit.