VII:7

На ветви сосны преклоненной,
Бывало, ранний ветерок
Над этой урною смиренной
Качал таинственный венок.
Бывало, в поздние досуги
Сюда ходили две подруги.
И на могиле при луне,
Обнявшись, плакали оне.
Но ныне… памятник унылый
Забыт. К нему привычный след
Заглох. Венка на ветви нет;
Один, под ним, седой и хилый
Пастух по-прежнему поет
И обувь бедную плетет.
En kvist i tallen kunde svänga
om morgonbrisen i den slet.
Där brukade en lövkrans hänga
som gravprydnad i hemlighet.
Två flickor brukade försöka
vid arbetsdagens slut besöka
den graven för att sörja där
tillsammans under månens sfär.
Men nu har graven utav alla
glömts bort; i gräs den stig som fanns
gömts bort och kvisten saknar krans;
som förr blott herden hörs där tralla
när klen och grå han där tar rast
och flätar sina skor av bast.

Strofen rymmer utöver den vanliga rimflätan ytterligare struktur. För det första anaforen бывало på raderna två och fem som jag har speglat genom att upprepa ordet brukade. För det andra enjambemangen där assonansen забыт/заглох inleder varsin rad. Jag är nöjd med att ha lyckats återge detta genom glömts bort/gömts bort och dessutom ha fångat allitterationen венка/ветви med kvisten/krans.

Det visar sig att jag (nästan) delar rimmet svänga/hänga med Jensen, som har hänger/svänger i 1889 års version och hängdes/svängdes i den omarbetade från 1918. Även rast/bast används av Jensen, som liksom jag därmed refererar tillbaka till VI:41, den strof där basten faktiskt nämns explicit.

Det här inlägget postades i Kapitel VII, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.