VII:11

Мой бедный Ленской! за могилой
В пределах вечности глухой
Смутился ли, певец унылый,
Измены вестью роковой,
Или над Летой усыпленный
Поэт, бесчувствием блаженный,
Уж не смущается ничем,
И мир ему закрыт и нем?..
Так! равнодушное забвенье
За гробом ожидает нас.
Врагов, друзей, любовниц глас
Вдруг молкнет. Про одно именье
Наследников сердитый хор
Заводит непристойный спор.
Min stackars Lenskij! Grymma öde
att nås av detta svekbesked!
Kanhända att det för min döde
poet i stumma graven sved?
Fast är det en välsignad gåva
att fri från känslorna få sova?
Är yttervärlden stängd och stum
för skalden under Lethes skum?
Så är det! Opåverkad glömska
det är vad graven bjuder på.
Ej vän, ej fiende förmår dig nå,
din älsklings röst blir tyst. Blott lömska
och arga arvingar man hör
som stämmor i en oren kör.

Lethe är i den grekiska mytologin den sista av fem floder i dödsriket Hades. När de döda dricker ur den glömmer de sina jordeliv.

Det visar sig att jag delar rimmet glömska/lömska med Jensen.

Det här inlägget postades i Kapitel VII, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.