| И скоро звонкий голос Оли В семействе Лариных умолк. Улан, своей невольник доли, Был должен с нею ехать в полк. Слезами горько обливаясь, Старушка, с дочерью прощаясь, Казалось, чуть жива была, Но Таня плакать не могла; Лишь смертной бледностью покрылось Ее печальное лицо. Когда все вышли на крыльцо, И всё, прощаясь, суетилось Вокруг кареты молодых, Татьяна проводила их. |
Snart hördes ej mer Olga tralla på Larins släktgård hos sin mor… Ulanen kände plikten kalla och de till regementet for. Vid avskedet som därmed följde, när tårar modersögat sköljde som om hon höll på att gå åt, förmådde Tanja ingen gråt. Fast hennes sorg var nog så äkta; den blev blott likblek ansiktston. Man samlades på förstubron och började kring vagnen jäkta tills alla tog farväl till slut. Då gick Tatjana med dem ut. |
Det visar sig att jag delar rimmet följde/sköljde med Johansson.