| Мой бедный Ленской! изнывая, Не долго плакала она. Увы! невеста молодая Своей печали неверна. Другой увлек ее вниманье, Другой успел ее страданье Любовной лестью усыпить, Улан умел ее пленить, Улан любим ее душою… И вот уж с ним пред алтарем Она стыдливо под венцом Стоит с поникшей головою, С огнем в потупленных очах, С улыбкой легкой на устах. |
Min stackars Lenskij! Hon förmådde ej sörja honom länge nog. Ack ve! Den unga fästmön nådde dithän att hon sin sorg bedrog. En annan rörde hennes hjärta, en annan sövde hennes smärta med insmickrande kärleksspratt; ulanen har fått henne fatt, ulanen har hon blivit kär i… Till altaret de redan går och under brudkronan hon står, begrundar blygt den stund hon är i, med nacken sedesamt böjd ner, med eld i blicken när hon ler. |
Liksom i den föregående strofen finns här ytterligare struktur utöver den ordinarie rimflätan. Dels ulan-anaforen (raderna åtta och nio) och med-anaforen (raderna tretton och fjorton), dels de fantastiska raderna fem och sex, med inledande anafor, avslutande kvinnligt rim och däremellan ytterligare rim och assonans. Det är egentligen bara två av nio stavelser som skiljer raderna åt! Jag är nöjd med att ha funnit en mycket snarlik struktur på svenska. Dussinrimmet hjärta/smärta bjuder jag på.