|
Больной и ласки и веселье Татьяну трогают; но ей Не хорошо на новоселье, Привыкшей к горнице своей. Под занавескою шелковой Не спится ей в постеле новой, И ранний звон колоколов, Предтеча утренних трудов, Ее с постели подымает. Садится Таня у окна. Редеет сумрак; но она Своих полей не различает: Пред нею незнакомый двор, Конюшня, кухня и забор. |
Den sjukas omsorger och lycka berör Tatjana djupt; ändå kan hon ej vänja sig och tycka om rummet, platsen hon är på. Bland nya sammetsdraperier når hon ej sömnens drömmerier; när klockorna i tornen slår och dagens slit så förutspår då stiger hon med ens ur sängen. Vid fönstret sitter Tanja ner och mörkret skingras, men hon ser nu inte välbekanta ängen: på stall och kök hon blickar ut, på bakgårdsplank runt hennes knut. |
Det visar sig att jag delar de båda – tämligen rättframma – rimmen sängen/ängen och ner/ser med Johansson.