| Да, может быть, боязни тайной, Чтоб муж иль свет не угадал Проказы, слабости случайной… Всего, что мой Онегин знал… Надежды нет! Он уезжает, Свое безумство проклинает — И, в нем глубоко погружен, От света вновь отрекся он. И в молчаливом кабинете Ему припомнилась пора, Когда жестокая хандра За ним гналася в шумном свете, Поймала, за ворот взяла И в темный угол заперла. |
Jo, kanske att en oro gömts där; ska man och societet förstå det svaga infallet som glömts där, som blott Onegin vet att nå? Allt hopp är ute. Han beger sig, förbannar hur han själv beter sig, försjunker så i grubbleri, från societeten svär sig fri. I läsrummet, tyst som asketen, så mindes han de flydda år då spleen så grym smög i hans spår trots glammet där i societeten och hur den fick hans krage fatt och i ett mörkt rum han blev satt. |
Jag är nöjd med att lyckas spegla свет-anaforen genom olika varianter på ordet societet.