|
«А счастье было так возможно, Так близко!.. Но судьба моя Уж решена. Неосторожно, Быть может, поступила я: Меня с слезами заклинаний Молила мать; для бедной Тани Все были жребии равны… Я вышла замуж. Вы должны, Я вас прошу, меня оставить; Я знаю: в вашем сердце есть И гордость, и прямая честь. Я вас люблю (к чему лукавить?), Но я другому отдана; Я буду век ему верна». |
Så gripbar verkade vår lycka; så nära..! Men jag fick till slut ett annat öde. Man kan tycka att detta var ett raskt beslut. När mor min gråtit, bett och bönat blev hennes tjat till slut belönat. För Tanja var ju allt egalt… Jag gifte mig. Nu har jag valt. Jag ber er därför: sluta truga. Jag vet att ni er stolthet minns; att äran i ert hjärta finns. Jag älskar er (och varför ljuga?), men den som fick min hand till slut förblir jag trogen livet ut.” |
Så slutar alltså Tatjanas bikt, tillrättavisning, kärleksförklaring och avsked som inleddes i VIII:42; spegelbilden av Onegins förmaningstal ur kapitel IV. Tragiskt och vackert.