II:1

Деревня, где скучал Евгений,
Была прелестный уголок;
Там друг невинных наслаждений
Благословить бы небо мог.
Господский дом уединенный,
Горой от ветров огражденный,
Стоял над речкою. Вдали
Пред ним пестрели и цвели
Луга и нивы золотые,
Мелькали сёла; здесь и там
Стада бродили по лугам,
И сени расширял густые
Огромный, запущённый сад,
Приют задумчивых дриад.
Jevgenij fann sin landsort tråkig
fast avkroken var ganska flott;
där skulle någon mindre bråkig
ha prisat himlen för sin lott:
En avskild herrgård långt från städer,
av bergen skyddad från allt väder,
med utsikt mot en liten å.
I fjärran kunde blicken nå
till gyllne fält och gröna ängder
och byar spridda här och var
med boskapshjordar, minst ett par.
Fast parkens grönska gror i mängder,
så trädgårdsmästar’ns täta sorg
blir tankfulla dryaders borg.

”Någon mindre bråkig” är mer ordagrant en ”vän av oskyldiga nöjen”. Johansson uttrycker det väl med ”vän av enkelhet och dygd”. En liknande formulering finns i strof I:55, där vi bägge har översatt ”досугам […] невинным” med ”enkla nöjen”.

Det här inlägget postades i Kapitel II, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.