II:22

Она поэту подарила
Младых восторгов первый сон,
И мысль об ней одушевила
Его цевницы первый стон.
Простите, игры золотые!
Он рощи полюбил густые,
Уединенье, тишину,
И ночь, и звезды, и луну,
Луну, небесную лампаду,
Которой посвящали мы
Прогулки средь вечерней тьмы,
И слезы, тайных мук отраду…
Но нынче видим только в ней
Замену тусклых фонарей.
Som gåva hon poeten skänkte
hans första ungdomsdröm så skön,
besjälad han på henne tänkte,
skrev diktarpipans första stön.
Farväl till barnets gyllne lekar!
Han kom att trivas under ekar,
i nattens tystnad, klar och ren,
i stjärnornas och månens sken.
Å måne, himlens egen lykta,
åt dig vi vigt vår promenad,
när vi i mörkret gick åstad,
och tåren, som fick sorg att flykta…
Men numer ser du bara ut
som matta lampors substitut.

Vad är ”цевница” för något? Jag har översatt ordet med ”diktarpipa”, men mer precist rör det sig om ett gammaldags ryskt blåsinstrument med många pipor; en sorts panflöjt. En synonym värd att känna till är ordet ”кугиклы”, men den som oroar sig för att glömma bort dessa glosor kan trösta sig med att även ”флейта Пана” fungerar på ryska.

Det här inlägget postades i Kapitel II, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *