III:14

Перескажу простые речи
Отца иль дяди старика,
Детей условленные встречи
У старых лип, у ручейка;
Несчастной ревности мученья,
Разлуку, слезы примиренья,
Поссорю вновь, и наконец
Я поведу их под венец…
Я вспомню речи неги страстной,
Слова тоскующей любви,
Которые в минувши дни
У ног любовницы прекрасной
Мне приходили на язык,
От коих я теперь отвык.
Jag farbröder och fäder ekar,
ett ord av fostran eller två,
och skildrar barnamöten, lekar
vid gamla lindar, vid en å;
de unga tu som svartsjukt gråter
skiljs åt, men får varandra åter,
ånyo bråkar, men till slut
jag leder dem ur kyrkan ut…
Jag minns passionen i att flirta;
att ömsint viska kärleksord
som fordom fick min lycka gjord;
att mig för kvinnofötter störta;
men orden som min tunga fann
har jag nu släppt och lyst i bann.

Det visar sig att jag delar rimmet ”slut” – ”ut” med Jensen, som fyndigt alluderar på den lek som vi bekantade oss med redan i strof II:27:

så åter trätor, och till slut
jag ropar: sista paret ut!

Det här inlägget postades i Kapitel III, Strofer. Bokmärk permalänken.

En kommentar till III:14

  1. Katarina skriver:

    Välkomponerat, som alltid! Ett härligt vardagsnöje att se utvecklingen av din översättning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *