|
Что ж? Тайну прелесть находила И в самом ужасе она: Так нас природа сотворила, К противуречию склонна. Настали святки. То-то радость! Гадает ветреная младость, Которой ничего не жаль, Перед которой жизни даль Лежит светла, необозрима; Гадает старость сквозь очки У гробовой своей доски, Всё потеряв невозвратимо; И всё равно: надежда им Лжет детским лепетом своим. |
Jaha? I lönndom, innerst inne, fann hon i fruktan visst behag: så har naturen skapt vårt sinne, att motsatser får genomslag. Så kom då julen. Vilken lycka! De unga framtiden vill smycka, har ingenting att ångra alls och spår sitt liv såsom en vals, en ständig ljusning, obegränsat; de gamla framtiden knappt spår, med ett ben de i graven står och skumögt ser sitt liv som länsat; och kanske är det lika gott ty barnsligt hopp är lögner blott. |
Mitt lönndom visar sig ha motsvarigheter både i Rosenbergs danska (hun fandt en lønlig Glæde) och Rytters norska (Men endå løynt ho gleddest ved det) översättningar.
Som vi ska se i nästa strof är dessa spådomar ingalunda metaforiska, utan praktiskt utförda jultraditioner.