| Дни мчались; в воздухе нагретом Уж разрешалася зима; И он не сделался поэтом, Не умер, не сошел с ума. Весна живит его: впервые Свои покои запертые, Где зимовал он как сурок, Двойные окны, камелек Он ясным утром оставляет, Несется вдоль Невы в санях. На синих, иссеченных льдах Играет солнце; грязно тает На улицах разрытый снег. Куда по нем свой быстрый бег |
Med tiden kunde man dock ana hur vårluften bröt vinterns grepp; han valde inte skaldens bana, gick inte bort, blev inte knäpp. Och våren livar upp hans sinne: Från idet där han stängt sig inne i fred på murmeldjurets vis, bak dubbla glas med öppen spis, är det en morgon dags att kliva i släden längs med Nevas bank där krossad is blir blå och blank i solens sken och där var driva av smuts och slask snart smält i tö. Vart flyr på denna sista snö |
Här väljer Pusjkin att göra enjambemang inte bara till nästa rad utan till nästa strof. Jag har valt att bevara detta, medan såväl Jensen som Johansson låter meningen sluta med strofen.