| Вот время: добрые ленивцы, Эпикурейцы-мудрецы, Вы, равнодушные счастливцы, Вы, школы Лёвшина птенцы, Вы, деревенские Приамы, И вы, чувствительные дамы, Весна в деревню вас зовет, Пора тепла, цветов, работ, Пора гуляний вдохновенных И соблазнительных ночей. В поля, друзья! скорей, скорей, В каретах, тяжко нагруженных, На долгих иль на почтовых Тянитесь из застав градских. |
Men nu, ni som på allting skjuter; epikuréer, vise män, som likgiltigt av livet njuter, som följer Ljovsjins läror än; ni alla Priamos på bygden, ni damer känsliga för dygden, ni kallas nu av våren hit till landets värme, blomning, flit; till fester i det fria hasta, kom inspireras, natten lång. Mot ängarna! Med språng, med språng! Kör vagnar fram och börja lasta, med spann vi äger eller hyr vi bort från stadens tullar flyr. |
Vasilij Ljovsjin var en skriftställare, känd för verk om lantbrukets ekonomi. Priamos, mytologisk kung av Troja under kriget som till slut förintade staden, var far till hela femtio söner och lika många döttrar. (Sonen Paris, tillsammans med Hektor och Kassandra de mest kända i syskonskaran, omnämns i V:39.) Pusjkin anspelar på detta vis på barnrika ryska godsägarfamiljer.
Strofen rymmer utöver den vanliga strukturen också gott om anaforer (вы, пора, скорей). Jag är nöjd med att ha lyckats efterlikna, om än inte helt spegla, dem.
